
I söndags (2012-06-18) avgjordes det Egyptiska presidentvalet i en andra valomgång. Det intressanta med omröstningen är att valsystemet har gjort att det finns en risk för att fel kandidat vann. De två kandidater som gick vidare till andra omgången är inte nödvändigtvis de som har störst stöd.
Inom VoteIT-projektet är det ett ständigt gissel att försöka förklara varför det blir så. Förhoppningsvis kan denna artikel hjälpa till att reda ut begreppen.
I många val i världen används en enklare form av majoritetsval. Namnet är olyckligt, eftersom det är ett valsystem som kan innebära att majoriteten inte får sin vilja igenom. Du får sannolikt en valsedel som liknar den här, där du ska kryssa det du tycker bäst om.

Vid en första anblick kan det verka som ett bra system. Den som flest gillar vinner, eller? Men tänk dig följande situation:

Vem vinner, vem borde vinna?
Majoritetsval går egentligen bara att använda om en kandidat får över 50%. Då kan man vara garanterad att rätt förslag vinner. I andra fall misslyckas majoritetsval att uppfylla några centrala kriterier för ett bra val.
I det Egyptiska valet blir det extra tydligt. Här är resultatet efter första valomgången.

I och med att ingen kandidat får över 50% så är det helt omöjligt att veta vem som har störst stöd. Vi vet bara att de som deltar i andra omgången omöjligt kan ha en majoritet av väljarna bakom sig. Vad skulle t.ex. hända om många väljares andrahansalternativ hade varit Abdel Moneim Aboul Fotouh (17,5%)? Att försöka lista ut sådant i förväg och planera kandidatur efter det är inte något som ska behövas.
Rent statistiskt kan alltså vilken som helst av de 5 kandidaterna ovan vara den som har störst stöd, trots att förstahandsvalet är så utspritt! Vem som faktiskt har störst stöd kommer vi inte få veta, eftersom valsedlarna inte är utformade så och opinionsundersökningarna görs efter hur valsedlarna är gjorda.
Så vad ska man tänka på när man håller val? Här är några kriterier och vad de betyder. Inget av dem uppfylls av majoritetsval enligt den modell som används i Egypten och många andra länder.
Majoritetsförlust
Betyder i korthet att det förslag flest tycker illa om måste förlora. Det spelar ingen roll om det förslaget råkar vara högst rankat av alla alternativ (men givetvis under 50%) – det måste förlora ändå. Diagramet med den lila / gröna /gula färgen överst är ett exempel på en situation som måste kunna hanteras.
Klonsäkerhet
Hänger ihop med majoritetsförlust, och har att göra med situationer där det finns många kandidater som liknar varandra. I majoritetsval straffas de ut, även om en majoritet av röstande stödjer dem.
Här är ett exempel:

Det är uppenbart att någon av de röda färgerna borde vinna när man tittar på resultatet. I en majoritetsomröstning vinner den blå, trots att den har minst stöd av alla. (70% vill ha någon form av röd.)
Röster ska inte slösas bort
Om du röstar på ett förslag som det omöjligt kan bli majoritet för, bör din röst därmed inte försvinna. Sannolikt har du ett andrahands- eller tredjehandsalternativ. Detta hänger naturligtvis ihop med klonsäkerhet, och att säkra att alla väljares inflytande tas till vara även om deras förstahandsval är något som få andra stödjer.
Ett bra resultat
På svenska årsmöten används ofta kontrapropositionsvotering för att fastställa resultat. Det är i mångt och mycket en utmärkt metod, som dessutom går att göra på plats enkelt utan valsedlar eller datorer. Man ställer helt enkelt kandidaterna emot varandra parvis, och undersöker vilken som har störst stöd. Den får sedan gå vidare och möta nästa. Det systemet uppfyller kriterierna ovan. Problemet är att man behöver hålla en vända med omröstningar per sak som ska väljas. Det blir snabbt lite komiskt om vi tänker oss ett personval till styrelse med 14 kandidater och 7 platser som ska fyllas. Det behövs inte mindre än 14 + 13 + 12 + 11 + 10 + 9 + 8 = 77 omröstningar! (Glöm inte att ställa mot avslag sen, dvs 78…)
Ett smartare sätt är att använda någon av alla de valsystem som existerar som faktiskt klarar av att göra processen automatiskt. I VoteIT har vi sedan länge byggt in bl.a. den tyske matematikern Markus Schulzes system. Såhär ser oftast ett val ut i VoteIT:

Det fina med att använda datorer för det här är att det nu går att simulera hur varje person hade röstat om alla kandidater får möta varandra parvis. Inga röster slösas bort, den med störst stöd kommer vinna och “kloner” (förslag som liknar varandra) spelar ingen roll.
När Benny ställs mot Annika hade jag röstat Benny, och jag föredrar uppenbarligen både Annika och Benny framför Kalle.
Om det inte finns majoritet för Benny kommer min röst användas i valet mellan Kalle och Annika. Den slösas alltså inte bort.
I det Egyptiska presidentvalet hade det fått följande effekter:
- Bara en valomgång – det går att välja en president direkt.
- Den kandidat flest ogillar kommer inte att kunna vinna.
- Den kandidat som majoriteten står bakom kommer att vinna.
- Små partier som tycker lika kan fortfarande ställa upp i valet, de splittrar inte sitt ideologiska block. Det behövs alltså inget taktikspel.
Nu är det lite sent att påverka i det Egyptiska valet, men vi kan lära oss av misstagen och se till att inte samma sak händer i andra val. Använd ett system som klarar av att göra ett bra val!
Ett litet ps kanske kanske på sin plats: Försök inte köra VoteIT med 90 miljoner röstberättigade, det är huvudsakligen utvecklat för årsmöten!

Robin Harms Oredsson är en av grundarna till Betahaus. Hen är en av huvudutvecklarna till VoteIT, men kan inte stoltsera med att vara någon expert på Egyptisk politik.
Källor
(Daterade 2012-06-18)
Tips: Fler modeller än Schulze uppfyller kriterierna för att hålla ett bra val. Längre ner i artikeln om Schulze finns en jämförelsetabell mellan olika modeller.
Ändringar
- (Inga ändringar än, rapportera gärna in konstigheter så uppdaterar jag texten)